Kemiska miljöer

Kemiska miljöer

ALLMÄNT OM PLASTER FÖR KEMISKA MILJÖER

Plaster kan i olika miljöer angripas och påverkas av en rad faktorer som till exempel värme, ozon, solens UVstrålning, insekter, bakterier, vatten, lösningsmedel, syror och baser samt en hel mängd andra faktorer. För kemiska miljöer är vanligen de sista fyra faktorerna som är avgörande. Angreppen påverkar kemiska, fysikaliska såväl som elektriska egenskaper hos plasten. Till de kemiska effekterna räknas oxidation, hydrolys, nedbrytning, tvärbindning och missfärgning. De fysikaliska angreppen resulterar bl.a. i upplösning, absorption, spänningssprickbildning och mjukgörning. Elektriska effekter yttrar sig genom ändrad resistens. Som en följd av dessa olika angrepp påverkas självklart även plastens mekaniska hållfasthet.

VILKA ÄMNEN ANGRIPER DÅ PLASTMATERIAL I KEMISKA MILJÖER?

För alla material används tumregeln som säger att ”lika löser lika”, vilket för plaster innebär att de angrips lättast av organiska ämnen, medan de oorganiska orsakar skador på molekylkedjor och struktur. Organiska respektive oorganiska ämnen ger också olika typer av effekter på materialet. De organiska orsakar främst fysikaliska angrepp medan de oorganiska orsakar mer kemiska angrepp med bl.a. kedjebrott som följd.

Nedbrytning av plastmaterial har många olika aspekter. Det är inte bara själva poly merdelen i plasten som angrips av kemikalier o.dyl., utan även t.ex. tillsatserna i materialet påverkas i hög grad och kan orsaka nedbrytning. Det kan även bli olika kombinationseffekter t.ex. genom att en plast ut sätts för två olika ämnen samtidigt och bryts ned, även om de två ämnena var för sig inte skulle ha orsakat nedbrytning. Denna additionseffekt är svår att teoretiskt beräkna, varför praktiska tester är att rekommendera. Tillförsel av värme är också en vanlig effekt och detta innebär ibland att en oönskad reaktion kan uppstå mycket snabbare än förväntat. En ökning av temperaturen med 10°C ger en fördubbling av reaktionshastigheten.

En vanlig effekt av kemikalier i anslutning till plastmaterial är spänningssprickbildning. Bland annat vid formning av plast detaljer byggs nästan alltid inre spänningar in i materialet och dessa spänningar kan sedan lösas ut t.ex. i kontakt med olika kemikalier. Med spänningssprickbildningar avser man en försprödning av ett material som samtidigt utsätts för drag last och en viss kemisk miljö.

De kemiska miljöer som avses finns vid en rad industriella applikationer som till exempel. Elektro industrin med elektrolytbad, stålindustrin med sina betbad, den fotokemiska industrin med alla dess kemikalier osv. I de flesta av dessa applikationer har olika plast material visat sig vara det bästa materialvalet såväl till cisterner, kar och behållare som till rör och till rördelar i alla ledningar.

I menyn till vänster följer en närmare be skrivning av de plastmaterial som är vanligast vid applikationer i kemiska miljöer.